Recension om Isprinsessan del 1 av 4 

Många brukar säga att man ska prata med någon om man mår skit eller har bråkat med bästa vännen. Men mitt tips är att man ska hitta en plats där man kan vara i lugn och ro, ta en bok och börja läsa den. Man får en annan känsla, man är helt enkelt i en helt ny värld full av spänning och äventyr. Då är det lätt att glömma bort det som har hänt och istället fokuserar man sig på något annat. En sådan bok som jag har kommit in i är Isprinsessan skriven av Camilla Läckberg, kriminalroman (2003).

Boken handlar om 35-åriga Erica Falck som har återvänt till sin barndomsstad Fjällbacka eftersom hennes föräldrar har dött, men mitt i den sorgen hittade hon sin närmaste barndomsvän Alexandra Wijkner död i den lägenhet som hon brukade besöka på helgerna. Hon låg i badkaret med skurna handleder och en tunn hinna av is hade bildats rund omkring henne. Det var som en chock för Erica och för mig också eftersom författaren är väldigt skicklig på att beskriva händelsen, hur Alexandra ligger där i badkaret, BLOD ÖVERALLT, kroppen är iskall och blå. Jag fick en obehaglig känsla.  Hur sjutton kunde det hända en sådan hemsk händelse i en så liten stad och den spännande och dramatiska grejen som kom sedan var att Alexandra hade inte tagit själmord utan hade blivit mördad. Jag kände igen mig lite i själva miljöbeskrivningen. Författaren beskriver staden Fjällbacka som en liten stad där alla känner alla och precis så känner jag om Vimmerby. Jag blev till och med lite rädd när jag läste att hon hade blivit mördad. Det kan ju hända i Vimmerby också.

 Det var mer än 25 år sedan Erica och Alexandra var vänner, nu när hon hade sett henne kändes hennes gamla ungdomsvän mer som en främling för Erica. Tankarna gick runt om vem som hade dödat Alexandra. Vem skulle hata henne så mycket för att kunna döda henne. Enligt beskrivningen i boken verkar det som att ingen hade något emot henne. Hennes föräldrar är Birgit och Carl-Erik och hennes lillasyster är Julia som var rena motsatsen mot Alexandra. Birgit fick Julia vid en sen ålder, därför ser Julia ut som hon gör, ful, lång, kraftig. Alexandras och hennes mammas Birgits relation till Julia var inte alls som en familjerelation. Julia var den udda och Alexandra kom alltid i första hand och denna omåttliga respektlöshet märktes och alla viste om att Julia inte fick lika mycket kärlek som Alexandra. Jag själv blir så himla arg på sånt här. Det är insidan som räknas och inte utsidan och ibland misstänker jag att det är kanske Julia som har mördat Alexandra, för om hon skulle försvinna skulle ingen jämföra Alexandras skönhet med hennes osmakliga utseende. Men och andra sidan så tror jag inte att hon kunde ha mördat sin syster. Även om man hatar sina syskon tror jag inte att man vill ta livet av dem. Henrik Wijker kommer också in i berättelsen, han var Alexandras make. Han blir besviken när han också får reda på att Alexandra väntade barn och att hon var i tredje månaden. Kriminalpolisen Mellberg som tar hand eller rättare sagt utreder Alexandras död, han meddelade familjen att Alexandra har haft barn tidigare, och Erica funderade på den stora frågan om vem som var pappan till barnen? Jag tror att det är Henrik som är pappan men många av personerna i boken förklarar att Alexandra tyckte aldrig om sin make Henrik, även om han visste om det men ändå dyrkade han henne och älskade henne jättemycket.

Boken är underbar. Jag har aldrig tyckt om deckare, förutom Wallanderböcker men just den här är speciell och det som gör den speciell är att det innehåller olika människor med olika personligheter och författaren har små beskrivningar som gör det mycket spännande. Som till exempel :
Han sträckte ut handen och rörde vid henne. Blodet på hennes handleder hade för länge sedan stelnat. Kärleken till henne hade aldrig varit starkare. Han smekte hennes arm, som om han smekte den själ som nu flytt kroppen. Han vände sig inte om när han gick. Det var inte adjö, utan på återseende.
De här sista meningarna gjorde mig nyfiken och fascinerad, jag ville veta vem han var? Ville han också dö? Jag måste fortsätta att läsa. Jag kände igen mig i den, och kom lätt in i den. Jag längtar efter att läsa mer och få veta mer om vad som händer sedan, hoppas det inte var Julia som hade dödat Alexandra. Hoppas bara inte…